2 september, 2014

Tyglarna är en viktig kommunikation mellan hästen och ryttaren men är i Relationsbaserad Ridkonst en sekundär hjälp. Sitsen är den primära hjälpen (förutom visuell tanke och energi/chi) så det mesta man ber hästen om görs i huvudsak från sätet.

I de ögonblick hästen inte förstår sitsen behövs dock en sekundär hjälp. I detta fall är handen en sekundär hjälp. Om hästen t ex inte förstår halten genom sitsen, går handen in och ber hästen lyssna till handen.

Först behöver man alltså en bra utbildad sits och en bra utbildad hand som en sekundär hjälp som förklarar för hästen vad den skulle ha gjort på sitshjälpen. Vi lär hästen en hjälp i taget och målet är som alltid att ta bort alla hjälper utom sitsen.

Tyglarna formar en varsam förbindelse mellan hästen och ryttarens hand och tyglarna tillhör alltid hästen. Genom tyglarna håller du en fin förbindelse med hästen och de används alltid på ett givande sätt utan att använda musklerna, dra eller lägga tryck. Eftersom människor är taktila vill vi naturligt kommunicera med en häst genom tyglarna med våra händer istället för vår sits och engagera hela vår kropp att vara en kommunikationshjälp. Detta behöver vi överkomma.

När vi rider, behöver vårt sinne kommunicera i tysthet med hästen om vad vi vill förmedla genom tyglarna. Vi behöver vara uppmärksamma på vår andning och hålla oss fokuserade på känslan och sammankopplingen vi vill uppnå.

Du använder aldrig handen bakåt eller drar ihop hästen och gör den trång i nacken och kort i halsen. Du rider alltid för att ge hästen en lång hals och frihet i rörelsen. Din känsliga hand tar emot information och känner hästens kropp genom tyglarna. Du är jordad och andas genom magen och är avslappnad.

De flesta ryttare rider med tryck- och eftergift för att få hästen att ge efter. Men tryck är vare sig varsamt eller en hjälp, speciellt inte i en hästs känsliga mun! Använder man tryck så rider man inte med känsla eller med lätthet.

Tyglarna ska kännas avslappnade och mjuka för spänning i tyglarna är tecken på spänning i hästens kropp. Är hästen tung i tyglarna är den på framdelen. För att be hästen gå in i eftergiften vibrerar du lätt med lillfingret och inbjuder hästen att ta kontakten med din givande hand.

Handen är alltid beroende av en bra sits för handen enbart kan inte bli bra om sitsen inte är bra. Genom en kunnig och oberoende sits känner man in hästen och ger information, men är sitsen dålig kan den till och med säga det motsatta av vad handen gör. En bra sits gör att man sitter i balans och har en bra hand. Om inte ryttaren själv är i balans så kan inte hästen vara det, och därför inte kunna bära upp ryttaren.

Handen är sammankopplad med armen och axeln till ryggen och sitsen och är därför bara en sekundär hjälp, och inte som i osofistikerad ridning där man i huvudsak använder händer och skänklar att rida hästen med och pressar hästen mellan hand och skänkel.

I flera skolor i klassisk dressyr är handen den primära hjälpen. Handen måste vara oerhört skolad men sitsen, ditt kroppsspråk är den enda hjälp du inte kan ta bort, därför är det logiskt att sitsen är den viktigaste kärnan i ridningen och det första att utbilda på longeringsvolten.

Handen som hjälp är ett kommunikationsmedel i två riktningar där hästen ger information in i ryttarens hand, och ryttaren ger genom handen information in till hästen. Informationen kan vara mer eller mindre ställning eller böjning, högre, lägre, vändning– som bara är ett givande av handen – så om hästen inte reagerar över ryggen fungerar det inte.

Handen känner in i hästen om den är lösgjord. Om hästen är stel eller går emot så är hästen i obalans och den har inte förstått handen och då måste man förklara tygelhjälpen i små, små steg så att hästen förstår.

Den svåraste hjälpen är att lära hästen att svara korrekt till den givande handen, nämligen söka framåt-nedåt, att inte gå över hand, eller bakom hand. Handen/tygelhjälpen är en sekundär hjälp som går in och hjälper hästen om den inte följt sitsen – den primära hjälpen – genom att ge små “påminnelser”.

Om du drar i tyglarna orsakar det motsatt reaktion. Musklerna kommer då att hålla emot handen som drar och hästens bröst vrider sig i fel riktning. I Relationsbaserad Ridkonst™ används inte traditionell tryck- och eftergift/negativ förstärkning då vi alltid vill rida i harmoni och lätthet från början utan hot om obehag.

När du som ryttare öppnar handen ska hästen bära sig själv utan att falla ihop eller springa iväg. Detta är inte att förväxlas med en häst som går “bakom hand”, håller sig själv tillbaka, har stel hals eller liknande. En häst som inte kan bära sig själv, kan inte heller bära en ryttare. Om hästen överför aktiviteten från bakdelen korrekt över ryggen, kan handen samla information om den aktiviteten.

Tyglarna bör inte användas för att vända hästen, utan vara en sekundär hjälp till sitsen. Många ryttare använder ofta bettet och tyglarna till att vända hästen men hästens ben sitter inte så långt fram i framdelen. Däremot är hästens ben sammankopplade till skuldrorna så därför bör bogarna föras mellan tyglarna.

Inre tygeln leder ut bogarna genom en lätt beröring med vikten från tygeln mot halsens insida, t ex för att göra en volt större. Men det är svårare att använda den yttre tygeln korrekt mot halsen (indirekt tygel/neck rein) för den måste användas så mjukt att inte tränset för huvudet till utsidan och förstör ställningen.

Då du använder tygeln för att föra hästens skuldror ligger den an mot hästens hals och du kan använda den som stimuli genom rytmisk touchering eller vibrering. Gör inte mer än så. Hjälp hästen i små, små steg. När hästen är i självbärighet utför hästen rörelsen själv- vilket alltid är målet – och tygeln ska vara eftergiven utan inverkan.

I Relationsbaserad Ridkonst™ rider vi bettlöst då ridkonsten inte är beroende av en bit metall. Manipulation av handen genom ett bett kan mätas fysiskt och hästens reaktion till manipuleringen är något hästen är lärd. Rörelserna måste förstås av hästen. Aktionen att söka framåt-nedåt till den givande handen är ett resultat utav stretching av överlinjen och det enda handen behöver göra här är att ge. Korrekt huvudposition måste ses i förhållande till den färdiga hästen vilket är en stor konst som aldrig kan tillskrivas en enkel metallbit.

Hästen utbildas både på marken och i ridning med bettlöst träns/cavesson. Handen arbetar med huvudet av hästen, med kraniet och ser om man genom kraniet känner atlasbenet, och känner om underkäken är avslappnad och följer rotationen av huvudet in till ryggraden.

Detta är den mest direkta vägen till att påverka ryggraden medan ett bett påverkar på ett indirekt sätt genom manipulation av underkäken. När en ställning i nacken ges av cavesonen, följer i de flesta fall underkäken in i den rätta rörelsen av sig själv.

Målet är att rida med en tygelhand och det är traditionellt den vänstra handen som är tygelhanden och som leder tyglarna. Från baspositionen är varje liten rörelse en hjälp. Kom ihåg, tryck är ingen hjälp! Tygelhjälpen delas in i följande:

-Inre och yttre tygelhjälp

-Ledande och indirekt/”trängande” tygelhjälp

Mot insidan leder tygeln bogen in, mot utsidan leder den bogen ut. I baspositionen placeras vänster hand (tygelhanden) ovanför manken framför naveln. Ryttaren använder vridning av handleden för kommunikation och genom förfinad kontakt mellan hand och höfter, ger handen information om höfternas position till ryttaren.

När vi gymnastiserar hästen i olika övningar, böjer hästen sin kropp. Hästens kropp kortas på insidan och länger sig på utsidan. Detta innebär att musklerna blir kortare och drar ihop sig på insidan och längs och stretchas på utsidan.

Den inre tygeln är alltid på den konkava sidan av hästen (i böjningen) oavsett vart väggen är, medan yttertygeln alltid är på hästens konvexa sida oavsett vart väggen är.

När vi rider hästen i lateral böjning, är tygeln kortare på insidan än på utsidan. Om hästen har en korrekt böjning med den inre höften framåt och inre benet träder in mot tyngdpunkten, känns hästen mjuk och lätt i handen. Hästen stretchar mot den yttre tygeln och söker en lätt kontakt.

Genom en ledande/direkt tygel kan vi direkt påverka hästens nos, huvud, nacke och hals till ställning, böjning till vänster och höger genom positionering från tyglarna, samt framåt-nedåt, framåt-uppåt och övergångar.

Genom en indirekt tygel påverkar vi inte direkt till huvud och nos utan indirekt genom skuldrornas och frambenens position. Den indirekta tygeln fungerar ungefär som att rida med ett lasso för att flytta frambenen på hästen. I Arbete vid hand börjar vi arbeta hästen från marken i en cordeo/halsring, vilket förbereder hästen för ledande och indirekt tygelhjälp från ryggen.

Den indirekta tygeln kan leda skuldrorna inåt genom indirekt yttre tygel. Och skuldrorna kan ledas utåt genom indirekt inre tygel. Som vi tidigare talat om, är svårigheten här att inte störa den ledande tygeln genom att minska ställning/böjning. Den indirekta yttre tygeln kan bara användas när den ledande inre tygeln behåller ställningen.

I övningar kan vi t ex med en indirekt tygel be skuldrorna mer till insidan i övningen Öppna eller mer till utsidan i Övningen Sluta.

Den indirekta tygeln kan också korrigera obalans i hästen som t ex när hästen faller på yttre bogen på volten och förhindra detta. Med en indirekt yttre tygel kan vi korrigera bogen. Eller när hästen faller på sin inre bog kan vi lägga inre indirekt tygel mot bogen och förhindra obalansen.

Relationship Based Art of Riding

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Anneli Westlund

All information på denna sida skyddas av upphovsrättslagen.

0