november 30, 2014

Att använda skänklarna på hästen handlar för de flesta framförallt om framåtbjudning. Det är vanligt att man ökar framåtbjudningen hos hästen genom en konstant begäran från ryttarens skänklar. Alltså att konstant ”driva” hästen framåt. Men skänklarna har egentligen ingenting med framåtdrivning att göra.

Skänklarna har egentligen en hindrande effekt med intensiteten de används med. Handen kan agera direkt på hästens nos eller i dess mun genom tyglarna, men det finn ingen fysisk länk mellan ryttarens skänklar och hästens bakben.

Det ligger förstås i hästens djupaste natur att när den greppas av någon på varsin sida av ryggen, kommer hästen reagera som om den blir attackerad av ett rovdjur. Hästen blir spänd eller försöker bli av med inkräktaren (ryttaren).  I detta fall ser hästen sporrar som ett rovdjurs klor som ökar upplevelsen av att bli attackerad ännu mer.

 

Motsägelsefullhet dödar framåtbjudningen

Det vi ofta ser i dagens moderna ridning är att man använder samma ”framåtdrivande skänkel” när man saktar av hästen och det är oförståeligt för den. Hästen försöker naturligtvis röra sig framåt men ett ”engagerat” säte och ”aktiv” hand används för att avskräcka eller straffa hästen och den har just förstått med ängslan att skänklarna inte längre betyder framåt! Om hästen nu nästa gång tvekar för att gå framåt när skänklarna används, blir den omedelbart straffad. Hur ska hästen förstå denna motsägelsefullhet?

Skänklar som pressar och trycker och händer som samtidigt förhåller gör att framåtbjudningen blir lika med noll. Man har dödat energin. Som en förare i en bil trycker på bromsen samtidigt som denne gasar. Resultatet blir att däcken slits ut. Om föraren trycker på bromsen och gasen samtidigt, slits bromsarna ut och bränslet slösas bort!

Om man använder konstanta och hårda skänklar utan något resultat dras lätt slutsatsen att hästen är okänslig eller lat. Men visst vet vi att hästens hud reagerar mycket väl om en fluga landar på den?  En ryttare som använder mera och starkare skänklar när en häst inte reagerar, är som en lärare som skriker ett ord som eleven inte förstår! Less is more!

Ju mjukare skänklarna är, desto lättare kan man kommunicera med hästen genom dem. Om hästen behöver en stark skänkel för att reagera så har man lärt hästen att inte reagera för den kan fortfarande reagera på en fluga. Starka skänklar gör hästen trög och skänkeldöd. När man pressar med underskänklarna förstör man också sitsen.

I dagens ridning hör man ofta ”Mera skänkel, starkare!” Och alla tycks tycka att det är bra att man ”rider starkt och hårt”. Detta fokus är en stor oförståelse för hästen och producerar ryttare som rider med musklerna istället för med sinne och känsla.

Ryttare gör ofta hästarna okänsliga för skänklarna utan anledning och ger dubbla budskap som förstör utbildningen och motorn i den: framåtbjudningen. Detta ger en muskulär stil av ridning genom att arbeta hästen med tvång och kompression och de flesta hästar klarar inte av dessa ”svårigheter”. Utan en villig framåtbjudning har vi ingen ridkonst.

Meningen är ju att vi ska ge så lite hjälper som möjligt, så mjukt som möjligt och under så kort tid som möjligt = lätthet. Lätthet är endast en beröring. Har det blivit tryck har vi redan använt för mycket. Vi kan inte förbättra hästens rörelser eller framåtbjudning och därmed hästens skolning genom att konstant behålla rörelsen, eller ens be om mer aktivitet genom att använda starkare skänklar (negativ förstärkning). Tryck och press är ingen hjälp!

Ett utav målen med dressyr är för ryttaren att agera med färre och färre hjälper. En häst som är välskolad är ”lätt för skänkeln” och kan ridas så ofta som möjligt med skänklar som är avslappnade och draperade längs hästens sidor uppifrån och ned. En häst med framåtbjudning är mentalt i ”startblocken” och tycks gå framåt innan ryttaren ber och sänker aldrig sin arbetsnivå på eget initiativ.

Framåtbjudning är nummer ett. Att börja med ett lätt tryck och sedan förstärka (negativ förstärkning) är inte att rida med känsla och lätthet. Det är att arbeta med obehag och rädsla för det är alltid ett bakomliggande hot om att något obehagligare, skarpare eller smärtsammare kommer om hästen inte lyssnar. Därför är tryck- och eftergift ett stort problem i hästträning och ridning. Men eftersom det är baserat på rädsla fungerar det bra då hästens instinkt säger den att lära sig att undvika obehaget eller smärtan. Det är inte harmoni! Hästar har en naturlig instinkt att gå emot tryck, så varför ska vi arbeta emot hästen?

Hjälper är inte tryck och lätthet är inte ett mål. Lättheten är här och nu.

I och med att det går emot hästens natur att röra sig framåt när man trycker/pressar med skänklarna så betyder det ”nej” för hästen. Föreställ dig att någon står bakom dig och håller armarna tätt runt dig. Det blir svårt för dig att gå framåt. Men om personen har öppna armar,går det lätt.

Korrekt användning av hjälperna beror framför allt på dess natur hellre än dess intensitet. Korrekt ridning är när det går mot färre och färre hjälper, utvecklar hästens vilja att gå framåt och ger framåtbjudning med en eftergift.

 

Skänklarnas uppgift

Skänklarna har till uppgift att föra hästens höfter och detta jämförs inom viss ridkonst som att man ramar in hästen efter en hästflocks principer. Hästen rör sig i mitten av flocken och följer tillitsfullt flockens alla rörelser. Skillnaden är att ryttaren berör hästen även fysiskt med skänkeln och uppmanar muskeln att dra ihop sig och därmed sträcker den sig på andra sidan. Därför är skänkeln ingen framåtdrivande hjälp utan en samlande som drar ihop underlinjens muskulatur medan överlinjens muskulatur välver sig uppåt.

I Relationsbaserad Ridkonst följer skänklarna sitshjälpen som är den primära hjälpen, efter behov. Skänklarna kan vara böjande, inramande, samlande och stabiliserar upp ryttarens sits.

Innan du kan kommunicera med skänklarna behöver du ha en bra neutral position med långa ben som du tänker dig är jordade i marken. Skänklarna ska aldrig klämma, trycka eller pressas mot hästen.  Skänkeln kan vibrera och stimulera lätt istället för att dra upp den och trycka. Vibrering involverar hela benet och påverkar ända upp i sittbenet.

Skänklarna kan delas upp i överskänkel och underskänkel. Överskänkeln går från ditt sittben till ditt lår och underskänkeln från ditt knä och din vad till hälen. Skänkelhjälpen delas också upp i i innerskänkel och ytterskänkel.

Din inre skänkel är alltid placerad på den konkava/böjda sidan av hästen, och din yttre skänkel är alltid placerad på den konvex sidan av hästen oavsett vart väggen är. När du rider i höger eller vänster sits placeras din innerskänkel naturligt vid sadelgjorden. Din ytterskänkel kommer naturligt vara bakom sadelgjorden för dina höfter kommer vara parallella till hästens höfter.

Din innerskänkel kan flytta bakdelen till utsidan som i rörelsen Öppna. Din ytterskänkel kan flytta bakdelen till insidan som i rörelsen Sluta. Hästens bakben guidas av dina skänklar.

Du kan ge skänkelhjälpen:

  • När hästens bakben lämnar marken
  • När hästens bakben är i luften

Skänkelhjälp för att samla hästen används i ögonblicket bakbenet börjar lämna marken. Du uppmuntrar då samling genom att reducera påskjutet bakåt.

Skänkelhjälpen kan ges på två ställen:

  • Med din inre skänkel vid sadelgjorden. Hästens konkava sida.
  • Med din yttre skänkel bakom sadelgjorden.Hästens konvexa sida.

Skänkelhjälpen kan användas:

  • Ensidigt med en skänkel i taget
  • Tvåsidigt med båda skänklarna samtidigt

 

Lär dig Hemligheten till lätta skänklar och Hur du skolar hästen för skänkeln gratis i min privata studiegrupp https://www.facebook.com/groups/Relationshipbasedartofriding/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Anneli Westlund

All information på denna sida skyddas av upphovsrättslagen.

0